Leonie

ååh, jag älskar och saknar er lika mycket som ni förhoppningsvis (verkar så) saknar mig
önskar att vi alla bara kunde vara tillsammans igen
denna bilden fick jag som en fin present när jag kom in på internet ikväll
jen är hemma i Sverige en sväng innan hon drar till sydamerika
önskar verkligen att jag kunde vara hemma nu
vet inte vad det är med mig och min hemlängtan denna veckan
eller jag längtar väl inte direkt hem på det sättet, men jag längtar efter er, människorna

det är jobbigt när man förväntar sig så mycket mer än vad man får
jag har varit så frustrerad denna veckan att jag inte vet var jag ska bli av
kanske är det för att folk åker och jag liksom bara tappat stinget
jag blir så lätt opassionerad och less på grejer
trött på jobbet, trött på all snön
lite vilsen för att jag inte "har någon". det är något man måste vänja sig vid
för jag är sååå van vid det, att ha någin som jag vet älskar mig
som ger mig bekräftelse och som ser efter mig
att ha någon jag kan se efter och ge min kärlek till
för jag har så mycket kärlek att ge.

jag vet att jag älskar at vara här, det gör jag, jag äär lycklig här
men har som sagt bara tappat stinget lite
och känner att jag lätt bara skulle kunnat packa mina grejer och
dra vidare till nästa ställe
jag behöver nog mycket stimulans och spänning för att hålla igång
och ibland... finns det inte så mycket av det här i lilla Geilo
du var spännande och intressant, tyckte jag
och det var skönt att ha någon lite där, men ändå inte ha någon
någon som inte hade några förväntningar på mig
och som jag inte förväntade något av, eller?
men goda stunder är korta stunder.
jag vet inte vad jag vill komma fram till
glad att det bara är fyra dagar tills jag får träffa min fina familj
det kommer bli ett fint avbrott och jag kommer nog komma tillbaka hit
med lite mer krafter.

men från och med den helgen. då är det bara spara som gäller.
leva spartanskt ska jag göra!

jag är inte den som ger upp
och jag vet att mitt humör och passion går i stora vågor
men hur jag än känner, ska jag bli här i tre månader till
och med pengarna ska jag fortsätta se världen
det är det som ska driva mig
jag ska tänka spanien och sydafrika och sol och värme
och massor med kärlek till livet och friheten
friheten att kunna välja vad jag vill göra med mitt liv
för den friheten, mina vänner, är det inte alla som har
och den ska vårdas

äntligen hemma från jobb
redo och laddad inför kvällen
med emil jensen i spelaren
och lite saknad i själen
lite saknad efter gamla tider
gamla gänget, mina vänner
mina fina vänner
pratat om roskilde med johanna idag
och i sommar har jag bestämt att det är
där den stora reunionen kommer bli av
med alla hemmifrån, men även människorna här :)

pratade med Teo igår och saknar även honom
det blir definitivt Göteborg en sväng i sommar
jag vet inte vad det var med mig och Teo
men vi har alltid haft en väldigt ömsesidig förståelse och respekt för varandra
både som ett par och som väldigt goda vänner
och det är nog det jag saknat i mina förhållanden efter honom
all cred till dig min vän, du är fin, kanske finast ;)

mycket riktigt mådde jag bättre när jag vaknade igår
och kände mig inte så frustrerad längre
men jag fick också svar på en del frågor
svar som varit avgörande men som jag skjutit på
kanske pga. rädsla.
livet leker ju alltid i Geilo
men som alltid är humör och känslor som ett
vilt och dramatiskt landskap med djupa dalar och höga berg
det är inte riktigt något man kan kontrollera
bara försöka leda i rätt riktigt genom att välja hur man handlar

hursomhelst - idag jobbar jag split, vilket innebär 07.30-15.00 och sen 18.30 till stängning
det är ganska tröttsamt men helt ok.
jag får ju jobba med Johanna iaf. hon åker på tisdag natt och jag är otroligt ledsen för det
vad blir livet i Geilo utan henne?
det blir tråkigt här. när även lillen och jeppe åker på onsdag(?)

men en kul grej hände idag: När jag var i Oslo med Cecilia träffade vi två av hennes vänner.
jostein och criss. skittrevliga killar. idag kom dom bara in i resturangen och jag blev bara så glad :)
Criss jobbar som maneger och skulle hjälpa till med något event som ett av våra stora sällskap skulle ha ikväll
trevligt trevligt.
nu ska jag ta en dusch och gå ner och laga tonfisk sallad med jo innan det bär av till jobbet igen

visst pratade jag om hatkärlek... men alltså: mycket cred och kärlek till Geilo
detta stället och dess människor har gett mig så mycket och det är jag evigt tacksam för

"Take a look in my face, for the last time
I never knew you, you never knew me
Say hello goodbye"
Say hello and wave goodbye

trött och känslig och vill mest ha en famn att krypa upp i
någon som bara håller om mig och ger mig den närheten jag behöver, speciellt nu, ikväll
det var en riktigt, riktigt fin kväll som jag definitivt ska berätta om
kanske imon
meen, jag blev lite ledsen och besviken där på slutet
och nu har jag groteskt ont i magen
råkade också spärra mitt telekort
så nu har jag ingen mobil igen
dessutom tog batteriet till minidiscen slut så inte kan jag lyssna på musik heller
jag saknar mitt hus, min famlj, min katt och tess å jennifer
längtar till spanien
samtidigt som jag älskar Geilo, samtidigt som jag hatar Geilo. hatkärlek i allra största grad?

har bara en stor fet klump med ångest i magen ikväll som
jag inte riktigt vet hur jag ska få utlopp för
kom hem från off pist och kände att jag bara skulle kunnat ställt
mig på rummet och skrikit ut allt vad jag orkade
kanske ingen bra idé i ett kollektiv kl fyra på morgonen
jag vet delvis varför jag känner såhär
och det irriterar mig och får bara klumpen att växa ännu mer
jag kallar det "mango"
jag behöver emelie just nu... verkligen.
men inte kan jag ringa henne... för jag har ingen FUCKING mobil.

frustration frustration frustration
hoppas den är borta imon när jag vaknar.

"And all the things that seemed once to be
So important to me
Seem so trivial now that I can see

Move over, move over
There's a climax coming my way 

I don't like you, don't compromise
Shattered by your weakness
Shattered by your smile
And I'm not very fond of you, and your lies
Shattered by your weaknesses
Shattered by your smile

Please don't stand in my way"

det slog mig idag, påväg hem från jobbet
att den musik som en gång kunde göra mig så ledsen
eller otroligt glad, pga. kärlek
inte längre fyllde den funktionen
lyssnade och lyssnade och kom fram till att jag inte tänkte på någon
det var tomt
låten berörde mig fortfarande lika mycket som innan, men bara pga. låten
för att den var så underbar
tänkte tillbaka och insåg att allt det som hänt har hänt och jag är såå över det
och nu: är det bara jag
vågar man säga att för första gången på flera år, är jag inte kär, eller tror mig vara kär
jag kan säga att jag tycker om, men jag är inte kär
och för en gångs skull gör det mig glad. verkligt glad.
jag är där jag vill vara och jag tog mig hit på egna ben

låter det konstigt?
det gör det säkert. för det känns konstigt
lite tomt, härligt  tomt

sitter och lyssnar på ryan adams - 29
och har låten "elizabeth, you were born to play that part " på repeat
kan vara en av de vackraste på skivan, en av de vackraste på alla skivor jag har
ganska ledsen idag, allmänt nere
nedräkningen har börjat på riktigt
och det är bara 8 dagar kvar tills de finste människorna här i Geilo åker
och det kommer bli så tomt, otroligt tomt
önskar att jag slapp vara ifrån människor som betyder mycket för mig
för det gör så ont och längtan är ibland så stark att jag inte kan stå ut med den
hoppas vi ses igen mina vänner.

det är ju precis inte lättare när du är så jäkla söt!

"Calculate the changes, that in time, 
Turn to nothing, and then multiply 
Yourself by my pain. 

Over you, is where I stand. 
I wish I knew why, 
But I don't understand. 

I'm waiting on someone that just won't show. 
And every night it seems like there's no tomorrow... 
Not that you will ever know. 

Wherever you are, I hope you're happy now... 
I'm caught in a dream and I can't get out, 
I'm caught in an endless dream, 
And I'm not strong enough to let you go"

jag, har äntligen fått ett eget rum
som jag bönat och bett uppe hos cheferna
men inte fått något gensvar alls
jag gav det ett sista försök i förrgår
och helt plötsligt sa dom bara: visst, bara gå upp och skriv på det nya kontraktet nån dag
så jag packade ihop mina grejer igårkväll och slängde in dem på det nya rummet
som är ganska litet, men guud vad jag älskar det :) välkommen tillbaka privatliv!
hej igen musik.
jag skulle upp på holms och simma med johanna, tobbe och lillen
och hann inte packa upp nått. men kvällen i spaet var riktigt trevlig
mest slapp - jag och lillen rullade oss i lössnön innan vi hoppade i utomhusjacuzzin
lever jag i lyx här i Geilo eller vad? ;)
efter det var jag helt mör och tänkte att jag skulle kunna somna snabbt och lätt
bra det, för jag skulle jobba min första frukostvakt (frukostvärdinna) idag, på upplärning av en annan tjej
en ovanligt tidig frukost med oturligt nog och jag skulle gå upp 04.30
men nej, väl i säng hade jag så mycket att tänka på att det blev en väldigt sen natt iaf
och med trötta steg gick jag till jobbet efter bara två timmars sömn
men det har varit en bra dag och allt har gått på som vanligt
nu ligger jag och samlar krafterna till att ta en dusch
och sen gå till sofias med ett litet trevligt gäng och äta middag
sen blir det minsann tidigt i säng ikväll iaf
eftersom jag jobbar frukostvakt i två dagar till

och imon är det fikadax igen, med mina favoriter emelie och emelie
då ska det vändas och vridas på ting
som vi alltid gör... you just gotta love them!
oooch, jag insåg precis att det bara är 2,5 vecka tills jag åker till oslo
och möter upp min fina fina familj och firar min födelsedag. längtar som fan!
iiih, det kommer bli så bra. måste köpa biljett.

och btw. det är skiiitmycket snö här nu
helt galet. vågar nog säga en meter. kanske minnst en meter.
love love love
ska ta mig upp i backen nån dag snart

"You're in control
Is there anywhere you wanna go?
You're in control
Is there anything you wanna know?
The future's for discovering
The space in which we travel in"

så rätt, så rätt
chris martin vad jag beundrar dig!
och din underbara lilla hjärna och tankegångar
talangen att uttrycka känslor så väl i ord
kanske inte just detta citatet, detta är bara så jag känner just nu
jag bestämmer vilket håll mitt liv ska ta
vad jag vill göra av/med det 
ingen annan, det finns bara framtiden. och den ser ljus ut 
men att lyssna på hans låtar får mig att bara sänka garden 
rätt och slätt, tonerna river murar

igår blev det en lite oväntad utgång som vanligt :) slutade vid 23.30
och tyckte att det var lite tidigt att gå till sängs
så jag joinade folket som var på G
och det blev en mysig och trevlig, ganska lugn kväll
sitter och har lite svårt att andas pga. min förkylning
och lurar på om jag skulle ta en dusch nu så
jag kan hinna gå till apoteket innan jobb kl fyra, om det är öppet.

dagens låt: jason mraz - I'm yours
bara såå jävla skön

"Don't tell me not to leave
right before I go
You don't even know 
what you're asking me to do
Don't tell me honey, please
I have made a choice
There's nothing in the world
you can do to change my mind 

Was looking for a place to hide away
instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again?"

idag känner jag mig lite nere
och vill inte så mycket alls
så mycket intryck och känslor och jobb på en vecka
att tårar börjar rinna redan vid första tonen på damien rice's - o

julafton och nyår är avbetat utan vänner och familj och pysekatt, hem
men med massor nya, fina trevliga människor
men dessa dagar, när jag behövde min energi och inspiration som mest
dök panos upp, oanmäld och det körde mig i botten totalt
inte bara psykiskt utan enligt min kropp även fysiskt.
med förkylning och urinvägsinfektion och ett energiförråd som blev
förbrukat med bara ett samtal
har jag dragit mig igenom dagarna, totalt tankspridd och förvirrad
inte förvirrad över mina känslor, över hur jag känner, för honom
för dom är som bortblåsta och har varit det ett braa tag och det var definitivt, från mitt håll
men förvirrad över hela situationen
som kändes helt overklig, helt surrealistisk. det kunde inte hända, det fick ju inte hända?
att han kom inklampande i en värld
där han inte hör hemma, där mitt gamla jag inte hör hemma
en värld som jag äntligen skapat, helt utan honom, en värld som var bara min, en värld där jag var stark, där jag stod säkert på mina egna två ben, utan någon att förlita mig på. det var så jag ville ha det.
det var mitt och jag ville inte att han skulle ta minnsta del i den. ville inte att han skulle se eller ens känna till var jag rörde mig. hur min vardag såg ut. men väl här var det oundvikligt. och det sörjer jag.

Men med han tillbaka i Grekland ser väl Geilo ganska mycket ut som vanligt. men tyvärr inte så länge till. en annan sak jag verkligen sörjer. Cecilie, min första vapendragare, säger upp sig idag, och åker hem till moss imon. till sitt gamla jobb och liv. utan henne blir det riktigt tomt och tråkigt. både på jobb och hemma. Men jag har ju som tur är Johanna, men nej, inte det heller. hon åker hem den 23:e, samma veva som Jeppe och Lillen. Vilken skithåla de lämnar efter sig. och den stannar jag i. såklart finns det så mycket fler underbara människor här. men det är dumt att just mina favoriter ska åka.

I remember - damien rice får bli dagens låt, för att det kan vara en av de bästa, på den underbara skivan
den är vacker. och fin att sjunga till
sjunga som alltid hjälper mig att hantera det jag har inom mig
och med de tonerna avslutar jag detta inlägg.
och därmed också dagarna i kaos, låser och slänger bort nycklen
och hoppas att du låter mig vara, jag vill inte att du ringer, inte ens ett sms
jag vill inte ha något mer av dig, förutom pengarna du är skyldig. och tom. dom skiter jag faktiskt i.
bara du försvinner.
och efter det... är du ett minne blott. iofs. ett vackert minne för det mesta. men bara ett minne.
och tyvärr måste vi lämna det där. pga. att du inte kan hantera vad som hänt.

den 25-27 ska jag till oslo. och fira min födelsedag, med mamma, pappa och syster
och det ska iaf. bli riktigt riktigt fint. något jag kan ha i bakhuvudet och se fram emot
när allt annat tar emot. lyckan kommer och går.
för min del sprang den iväg ganska snabbt igen så fort jag hittade den
men det var för att du kom
och jag vet att den kommer infinna sig snart igen. den behöver bara lite tid
och det har jag.... jag tid att ge den.

dagens låt:

sigur rós - hoppípolla
mer rörande och intensiv musik får man fan leta bra efter
och en vacker dag som denna, slår den helt rätt
lycka är vad jag känner, bara lycka
var den kommer ifrån, hur den så plötsligt slog mig
är ett mysterium, men vad gör det?

idag fikade jag med Emelie och Emelie, det var helt underbart att se dem igen.
de har varit hemma i kstad i en vecka och innan det hann vi inte ses på ett tag.
men idag, äntligen! vi hade så mycket att prata om och berätta och hann långt ifrån med allt.
vi blev utslängda från mocca för de skulle stänga och gick till ica och flörtade istället :)
på ica handlade de också lite mat till brunchen de hade planerat på julaftons förmiddag
jag blev medbjuden och blev så ledsen för att jag var tvungen att jobba split, med andra ord: hela dagen
jävla skitjul tänkte jag. kände långt inne att jag verkligen vill fira lite jul med dom, gamla vänner, BRA vänner.
för de skulle verkligen vara det bääästa allternativet ever om jag inte kunde vara mad familjen.
så det iaf. skulle kännas lite som jul. så jag lyckades fixa så jag och en tjej byter vakt. så jag börjar fyra istället.
så det blir lite mys och lite julfirande. och det tycker jag är riktigt riktigt fint och ser verkligen fram emot det.
all cred till cecilia som tog över mina timmar!
Halle följde med mig till alpin ett tag för att fortsätta historierna till sista stund, tills jag var tvungen att gå till jobb.
det var en lugn kväll och allt gick som det skulle med trevliga gäster. Gick hem med min kvällslåt (lyssnar för det mesta på den när jag vandrar hem i mörkret) på hög volym och 500 spänn med dricks i fickan.
jag vet inte ens vad låten heter, för jag har den på md. Men det är radiodept. och den är bara så grym och lyckobringande.

today, was a pretty day

så, hur ska man nu då på det bästa sättet berätta allt som har hänt?
hur ska jag med ord kunna få med den förändring jag känner jag varit med om på så kort tid
och alla galna fysiska ting som hänt
sitter och lyssnar på coldplay, som jag ett bra tag haft pause ifrån
pga. de känslor som ofta vällde upp igen när jag lyssnade på dem
det var inte bara tårar, utan så mycket mer. en slentrianliknande känsla som bara gnagde sig djupare
ett vemod och en hopplöshet jag verkligen hade svårt att hantera, som fick mig att vilja ställa mig upp och skrika tills jag inte längre kunde andas och bara försvann.
och jag har saknat musiken, för jag älskar den
och sitter nu här och lyssnar och inser
att det jag känner nu är mer lik lycka än något annat
ett leende på läpparna då jag tänker: det jag var med om, inget specifikt, men det året när allt gick galt
det är ett minne blott, det kom, men kommer aldrig igen
och för just det... känner jag lycka.
och jag har en riktigt bra känsla i min kropp, en känsla av att vara tillbaka på "scratch" då jag känner att jag nu kan styra mitt liv åt praktiskt taget vilket, nej.. åt ALLA håll jag vill
beundrar alla fina och olika vägar det finns nu och inser då att jag faktiskt stött på ett nytt problem
vilken av dom ska jag välja, när jag vill gå alla? :) när jag vill göra allt.
men det är ett problem jag mer än gärna vill tampas med nu!

konstigt... för det var precis såhär jag hade hoppats på att känna när jag kom till Norge, jag hade hoppats på att det var precis detta som skulle hända inom mig. det gav mig styrkan av avsluta ett förhållande som hade mig fast med järnhand. som suddade ut allt som var jag och allt jag stod för, allt jag drömt om. så till den grad att jag kanske inte ens vågade hoppades på att mina drömmar någonsin skulle bli sanna. och här står jag nu, självständig igen, lyckligare och starkare än jag någonsin kan minnas att jag varit. med en säkerhet på mig själv com jag inte tror att någon kan ta ifrån mig igen. inte bunden av någon av det motsatta könet. och inte alls sugen på det heller. inte tvungen att göra nåågot, för att nån annan vill det. det är vad Norge, eller inte Norge, men denna resan gjort med mig. jag rekomnderar det starkt!

När man kommer helt ensam såhär, som jag har gjort. Och ska börja ett nytt jobb, lära känna ett nytt ställe och maaaassvis med nya människor, långt alltifrån som känns som "hemma" blir man verkligen tvungen att tro på sig själv. Man måste också våga visa denna person, du kallar för dig själv. Jag hade ett helvete med detta i början och det var nästan för mycket människor för att jag någonsin skulle kunna tro att jag skulle klara av att öppna mig.
Jag kände mig utelämnad och riktigt ensam. Men tog snart tag i mig och verkligen insåg att jag inte hade något att förlora, jag ville lyckas och jag skulle lyckas. och skulle inte ge upp förrän det blev en seger. och då var jag tvungen att ta tag i det själv. det var ingen vid min sida som jag kunde luta mig mot. Det är just denna vanan jag hade efter året med Panos, jag blev helt livrädd när jag insåg att det faktiskt bara fanns.. jag.
hursomhelst... Dag efter dag började jag känna mig mer bekväm och mer öppen. Lärde känna människor en efter en, cecilia var den första och fortfarande den bästa :)
och som jag sagt så bor här mer än 30 pers från dr. holms personal i kollektivet alpin. men på något sätt har man kommit så hiimla nära många av dem och det känns verkligen verkligen som en stor familj.
Vi äter tillsammans, tittar på teve tillsammans, pratar, festar, jobbar. och eftersom det är så många olika man kan vända sig till blir man aldrig riktigt trött på det. och jag älskar att jag är här, att jag bor här, det finns inga ord som kan beskriva hur jag glad jag är att jag kom hit. och att just de människorna som är här nu kom hit samtidigt som jag. jag skulle inte byta ut det för nått. och vet ni vad: ni vet det dära leendet jag pratat om, den där överväldigande lyckan som kan komma när man sätter på en bra låt och bara tittar sig omkring. den lyckan, den har jag hittat igen, den har jag hittat här. den som jag trodde jag skulle behöva leta efter i åravis igen. detta har också öppnat mig som människa, jag ser lyckligare ut jag känner mig lättare och bättre. detta resulterar i att jag vågar sträcka ut handen till så många fler nya bekantskaper. ännu mer goa och härliga människor att dela sin vardag med. det blir som en ända stor och lycklig cirkel.

Som att gå ut och festa, inte nödvändigtvis hårt, men ut på puben. som jag egentligen aldrig var så förtjust i innan. Det älskar jag igen, bara njuta av livet, dansa och göra massa galet skit :) det finns två uteställen i Geilo, det en är recepten pub, som är hotellets pub. den är bra, för där får vi personal rabatt :) sen är det offpist, lite mer fest ställe. lite mer hippt och lite bättre musik och mer människor. Vilken av dessa två ställen man än väljer, har man det alltid super kul/mysigt och känner sig som hemma. Kanske för att det finns folk man känner åt varje håll man tittar, för att det finns så många man kan prata med och så mycket att prata om. om det skulle vara så hemma, att man kände alla när man gick ut, skulle man bli galen. Men här är det annorlunda. Vi lever lite i vår egen värld här i Geilo, med ganska lite kontakt med omvärlden. och för en gångs skull älskar jag det,

med så mycket unga och äventyrslystna människor händer det mycket mycket roligt.
de senaste highlightsen är ju helt klart oslo, onsdagkväll till fredag morgon, förra veckan
där finns det mycket galet att berätta mycket.
och personalfesten i onsdags (19). som bara var så jäävla klockren och kul!

men dessa två historier ska ni få höra om någon annan gång, snart. och även bilder på facebook. det loovar jag.
för nu ska jag göra mig redo för fika och massor med härligt snack med emelie och emelie
och sen jobb vid 18.30

(kramar med massor kärlek från Geilo)

det har hänt så mycket de senaste två veckorna att jag blir snurrig bara av att tänka på det
det har hänt både fysiska och psykiska ting
och jag behöver nog lite mer tid än jag har nu, till att skriva ett inlägg
men imon, imon mina vänner, ska jag ta mina tankar samman
och berätta lite mer om livet i geilo.
ett innehållsrikt och väldigt fint liv.
som jag inte skulle vilja byta mot något som helst i världen

Det är så vackert här nu, vinterlandskap. Snön tynger ner grenarna på alla träd och istappar hänger från husen.
Saknar Jennifer och önskade att hon var här och delade detta med mig. Att jag just nu kunde ta en kvällspromenad med henne vid min sida. eller dela en flaska vin och vända och vrida på begreppen (som emelie skulle ha sagt) prata om livet och allt som hänt med oss och andra sen vi lärde känna varandra. När man varit i varandras liv så pass länge som vi har varit finns det något mer, hon vet vad jag står för, vem jag är, hon känner till sidor jag inte visar för andra. Hon känner till mina brister och mina positiva egenskaper. Hon vet vad som skett i mitt liv de senaste åren och har funnits vid min sida när det varit svårt, men även när livet lekt. Jag är så glad för allt det vi har delat och glad för att hon haft ett finger med då jag formats till den person jag är idag. Det är just därför, när jag känner som jag gör ikväll, saknar henne så det nästan gör ont! vill egentligen inget hellre än att sätta mig på ett plan till barcelona och möta upp henne. Just för att jag inte riktigt kan vänta tills i sommar.

Men även utan henne här är jag inte helt ensam. Och jag är glad för alla nya fina människor som jag lärt känna i geilo. Emelie, som inte är en ny vän, men som ett tag försvann ur mitt liv, har nu kommit tillbaka. och det är jag evigt tacksam för. Att vi helt random båda hamnade i lilla Geilo, samma vinter, helt oplanerat måste väl ändå vara ett tecken. Och jag hoppas att hon kommer finnas i mitt liv i många många år till.
Sen har vi ju cecilia, min pärla här. Hon kom någon vecka efter mig och det var ganska självklart att vi som nya hittade varandra. JAg kände mig ganska direkt väldigt bekväm i hennes sällskap. och kände att jag kunde berätta det mesta. Det finns mycket människor här, men det är skönt att ha en person som man alltid vet finns där.
som man kan laga mat med, gå på promenad, festa, prata, mysa.

Jag har förlorat mycket det senaste 1,5 året. Men jag har också fått mycket av det tillbaka.
det har varit intensivt och kvällar som denna, kommer mycket tillbaka. och jag vill bara lägga mig ner och gråta i någons famn. Förhållandet med panos tog så mycket energi och det senaste halvåret tappade jag bort mig själv helt, det tog så mycket mer än det gav. att jag äntligen tagit mig ur denna destruktiva tiden av mitt liv, känns mer som en vinnst än som en sorg. det känns ledsamt men skönt. Men nu står jag inför en ny period i mitt liv, jag måste hitta mig själv igen, klura ut vad jag vill göra med mitt liv. jag måste vänja mig vid att vara ensam igen, vilket inte är enkelt. Jag vill sluta söka bekräftelse från det motsatta könet, jag måste lära mig att ensam också kan vara lycklig. Jag är ensam och vill förbli det tills jag.. tills jag redat ut mitt känslomässiga liv. För när jag träffade Panos var jag svag, jag var känslomässigt sönderriven och ville bara ha någon eller något som uppskattade mig. Som fanns där för mig. Någon att hålla om, någon som älskade mig. Någon som fick mig att glömma... och all cred till honom, för han uppfyllde allt detta. Det var bara det att jag fastnade i det, jag försökte glömma allt vilket nu resulterat i att jag egentligen inte rett ut någonting. Det resulterade i att jag lät en annan person betämma över mitt liv, bestämma vad jag skulle känna och göra. Ett halvår i Geilo på egna ben är nog precis vad jag behöver.
Jobba hårt och se fram emot LA med cecilia och sen mallorca med Jen. och efter det - världen!
Men för att plocka upp tråden "jag har också fått mycket av det tillbaka" är jag oändligt tacksam över att jag till viss del har fått min familj tillbaka. Jag känner ett lugn som jag inte kännt på ett år, en säkerhet och en lycka. Min familj betyder allt för mig och när den plötsligt var trasig visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det. När man i alla dessa år aldrig ens tänkt tanken att det skulle hända oss. Jag har lärt mig att uppskatta de små vardagliga ting som verkligen gör livet värt att leva.
vardag. rutin. också det kan vara lycka. allt måste inte vara nytt och snabbt och roligt, inte hela tiden.

och för alla dessa blandade känslor finns alltid Damien rice
Som med både musik och text kan få dig till att storböla eller bara njuta med ett stort leende på läpparna.
och för er som inte upptäckt honom än, så är det dax nu.
För honom känner jag respekt, om man kan skapa något så vackert, kan jag inget annat än att beundra.
han får mig att vilja skapa, han får mig att vilja hålla på med musik igen
i hopp om att man någon dag kanske iaf kan komma i närheten av hans talang.

Amie

"Nothing unusual, nothing's changed 
Just a little older that's all 
You know when you've found it, 
There's something I've learned 
'Cause you feel it when they take it away 
Something unusual, something strange 
Comes from nothing at all 
But I'm not a miracle and you're not a saint 
Just another soldier on a road to nowhere"