Leonie

ookej, nu har jag varit ledig if yra dagar. vilket man kan tycka är lite för mycket eftersom jag är här för att jobba. och visst är det det, men det har varit så skönt. och jag känner verkligen att jag faktiskt gjort något vettigt och att jag är utvilad. söndagen vet ni ju redan allt om, då jag mycket detaljrikt beskrivit det i mitt förra inlägg.
men resten av dagarna då?
måndags: kommer faktiskt inte ihåg riktigt i vad jag gjorde då. jag kom upp ganska sent, eftersom vi var ute på söndagen. kände mig glad, men var ganska trött och låg mest och kollade på film på datorn, tvättade lite och åt. emelie ringde och ville att vi skulle ses vid fyra och gå en promenad. visst tänkte jag. men när vi väl kom ut var det så mörkt att vi gick till kafé mocka istället och drack te. det är ett av de ända kafén dom finns i denna byn, det finns ett till som heter sofias som ligger lite utanför byn, det är vårt favorit hängställe.
på mocka satt vi ett tag och pratade om allt man möjligtvis kan prata om och det var så skönt. att bara få säga precis vad man kände för, är så glad att emelie och jag har tagit upp kontakten igen. och vi säger båda att eftersom vi helt oplanerat hamnade i just geilo samtidigt, är det nog ett tecken på att vi är menade för varandra :)
jag kände inte riktigt för att gå hem igen och emelie erbjöd en filmkväll hemma i hennes kollektiv. så vi gick och handlade wook och vandrade hem till vestlias personalboende. där woody väntade. emelie skoogh.
det är så bra att när jag fick emelie "tillbaka" fick jag också woddy på köpet, vilket är underbart eftersom hon också är en sjukt trevlig människa. väldigt naturlig och lätt att snacka med, just my kind.
men hur som helst, lagade vi mat och kollade på film och bara myste i deras vånginssäng. när det var dags att gå hem följde emelie mig och åter igen hade vi allt och inget att prata om. hon är en fin tjej dendära hallinaren!

tisdagen: var en riktigt slapp och fetedag. jag och cecilia möttes upp helt oplanerat och random i köket och bestämde oss för att gå och handla och hyra film. och underhålla oss med mat och mys tills hon skulle börja jobbet kl., halv sju. närmre bestämt kyckling och potatismos. najs. väl tillbaka igen hade vi med oss lilo och stitch och wind chill. wind chill var en riktigt dålig skräckfilm. visst hoppade vi i taket ett par gånger men om man ser historien i sin helhet var det ett dåligt val. lilo och stitch däremot var en riktig pärla och jag bara älskar båda två, så himmla söta karaktärer. tiden gick och plötsligt hade hela dagen gått och det var mörkt ute. cissi gick till jobbet och jag upp på rummet. eftersom jag befunnit mig i horisontelel ställning mest hela dagen tyckte jag att det var dags att göra något vettigt. så jag och några andra gick upp till holms för att simma. man får passa på att göra det när man är ledig, eftersom vi mest jobbar kvällar. och vi får bara simma efter nio på kvällen.
det var riktigt trevligt och skönt och man kände sig riktigt ren och avslappnad när man var färdig. efter det gick jag och kollade på howl's moving castle, som är gjord av samma som har gjort spirited away. väldigt bra, men jag tror nog att jag gillade spirited away mer, pga. alla de charmiga karaktärerna och figurerna.
hur som helst, blev det en ganska sen kväll igår med. men jag var ändå uppe och hoppade ganska tidigt idag...

...onsdag: ja, den berättelsen och den dagen tar vi en annan dag!

jag börjar känna mig mer och mer hemma, jag är så glad att jag gjorde detta. att jag tog mig hit. så glad för alla fina, nya människor jag har lärt känna. glad för de små sakerna som verkligen förgyller ens vardag, de sakerna som kan få en ledig dag att kännas som en hel vecka semester.

igår var det en fullspäckad dag. jag jobbade split på lördagen, vilket innebär att man jobbar hela dagen från åtta på morgonen till stängning, bortsett från ca 2,5 timmes "rast" då man kan gå hem och duscha och äta.
och det var en riktigt stressig dag eftersom vi hade det första julbordet för säsongen och hotellet var praktiskt taget fullbokat. Till råga på allt var jag på checklistan, du är då en av de sista personerna att lämna jobbet vilket innebär att det är du som ska se till att allt är iordning till dagen efter, allt är rent, dukat, organiserat.
hur som helst kom jag inte hem försen vid halv tre och stupade i säng. och efter en lång dag som det vill man inget hellre än att sova ut, men jag hade viktigare saker för mig. jag hade bestämt med louise och nönne att vi skulle upp på dr holms och äta frukost som gäster, så det var bara att hoppa ur sängen vid åtta igen. Men det var inga problem med det, eftersom jag visste vad som väntade mig. nämligen en stor både varm och kall bufé som vi kunde äta hur mycket som heslt från, och för det lilla priset av 95 kr för tre pers (me like personalrabatt)
när vi hadeätit oss så mätta att det verkligen kändes som vi skulle spy, skulle vi upp i skidbacken. vilket inte kändes som den smartaste iden eftersom jag knappt kunde röra mig. men, det gick hur bra som helst.
jag gick hem och hämtade cecilia, skidor och snowbord. och sen bar det upp i backen.
till en början var det lite stelt och jag var tom. rädd för att åka i barnbacken. med de små ynglarna som bara susade förbi som om dom var födda med skidor på. men det gick bättre och bättre och jag vågade mig tillslut upp i den riktiga backen. stolliften var najs som fan med fin utsikt och väl uppe på fjället uppenbarade sig en fantatiskt vy. vi fyra susade runt i backen i ett par timmar och vid halvfyra tiden var vi rätt färdiga och lätt sugna på öl.
vi tog oss varsen på afterskin, det var nästan inga människor så vi tog det lilla lugna och bara njöt och pratade om dagen. när vi väl var klara och skulle ner och byta till skor, upptäckte vi att de hade låst dörren tilll omklädningsrummet och vi var iinte glada när vi motvilligt insåg att vi faktiskt skulle få gå hela vägen hem med pjäxor på och dessutom bära de tunga skidorna. det var inte kul vill jag lova. men vi kom hem. och väl hemma slutade inte dagen. jag var trött som bara den och ville helst sova, men det var "afterski" hemma med och alla satt ute på vår fina stora terass iklädda skidkläder och drack, lyssnade på musik och drack. jag och cecilia hade redan innan bestämt att vi skulle upp på brasseriet och äta, som är hotellets a la carte resturang. eftersom vår spis är söndrig och hantverkarna aldrig får tummarna ur röven att fixa den, har vi inte spisat "riktig" mat på ett par dagar och kände väl att våra smaklökar behövde lite stimulans.så vi höll de andra sällskap en stund men begav oss ganska snart upp til hotellet. där vi åt en fantastisk middag, andduo, och delade på en flaska vin. och även en creme brulle till efterrätt. efter ca två timmar med massor snack om allt mellan himmel och jord kände vi oss lagom lulliga och väldigt väääldigt tillfredställda. men det var dags att gå hem och möta upp de andra för att gå till offpist. offpist var ganska lugnt och tomt när vi kom vid 12 men fylldes ganska snabbt upp med människor i party stämning som dansade till den höga musiken. det var fullt med anställda från dr holms och det kändes väldigt familjärt och mysigt. att ha någon man känner att prata med vart man än vänder sig. det blev en lång kväll och jag kom inte i säng färran vid halv sex. nu sitter jag här och ser fram emot en promenad med emelie. och ikväll blir det minsann en simtur i dr holms spa. sjukt lyxigt. med bubbelpool och ångbastu och allt annat men behöver :)


danska louise och norska cecilia i skidbacken


nönne ser lycklig ut att vara i backen


cecilia och jag ser lätt efterblivna ut, men glada


underbar utsikt över "geilo vally" från skidbacken. jag bor i en liten, men vacker ort


sjukt coola snowboard bruttan


jag uppe i skidbacken


geilo town och dr holms ligger precis vänster om bilden.. så man får lite perspektiv


fjället, precis där man hoppar av stolliften


det var första dagen backen var öppen, så det var en del folk


afterski is the shit, en öl smakar aldrig bättre!

okej, ær det nu dags att sammanfatta de snart två veckorna som jag varit hær? i norge, i geilo
jag ær verkligen æntligen i norge som jag så længe pratat om
det blir svårt att sammafatta alltså men jag ska førsøka
det har varit så øvervældigande och jag har inte kænnt så mycket olika kænslor på så kort tid
någonsin 
jag har kænnt mig øverlycklig, stolt, okrossbar, hoppløs, øvergiven, ledsen, sur, rædd, rolig, full, trøtt, energiknippe 
kænslorna har bytt av varandra och det har varit en berg och dalbana  och det gør det dærfør vældigt svårt att sammanfatta denna vistelsen, hitentills, med ett ænda ord.
men vad jag kan sæga ær att det ær bra att jag ær hær, det ær bra att jag æntligen gør det jag vill.
det ær bra att jag lær mig stå på egna ben. att tjæna mina egna pengar, och sedan spendera dem smart.
vilket ær svårt hær eftersom det ær så jævla dyrt.

men om vi børjar såhær: jag kom i måndagskvæll. hoppade av tåget och tænkte, jaha, var ska jag nu bli av
jag vænde mig om och tittade øver rælsen, och såg hur ett gigantiskt vitt skønheten och odjuret slott/hus
uppenbarade sig dær lite længre upp på kullen. dr holms, dit ska jag. jag tog mina sjukt tunga och stora væskor och børjade vandra upp før backen.
kændes lite løjligt att komma in i receptionen helt illrød i ansiktet och anfådd och med nød och næppe kunna klæmma ur sig: jag heter leonie, jag ska jobba hær, hej, var ska jag bo?
men det gick ju bra och jag fick skjuts till personalboendet och tom. hjælp med min pakning upp før trapporna. før jag bor på andra våningen. kom in i ett ganska stort rum med dubbelsæng och ganska stor toalett och tænkte, ja, men det hær gå nog. hade dessutom två fønster. ett mot vægen och ett ut mot en ælv, eller vad man ska kalla det. så jag har tom. fin utsikt. dubbelsængen var lite oroande, och ær fortfarande det, och jag håller tummarna før att jag slipper dela den med någon. rummet ær stort før en pers, men vældigt litet før två.
men huset jag bor i då, tror att det ær ett gamalt hotell. det ær typ 10 rum på varje våning, tre våningar. vissa delar rum, vissa bor sjælv. så jag skulle tro att det næstan bor 40 pers i vårt hus. alpin. vi har ett stort nyrenoverat køk, stort varadgasrum med digitalteve, dvd och stoooor teve. och æven ett stort rum med øppen spis och matbord.
så det ær schyssta ytor att umgås på. och nær man kænner att man bara ær trøtt och vill vara sjælv har man alltid rummet som tillflyktsort.
orten dæremot, geilo, ær inte riktigt lika livad. det finns tre supermarkets, ett systembolag, två utestællen, två cafe, en pizzeria och lite till. men nær sæsongen børjar kommer det vara smoooockat med folk.
men just nu, ganska tomt och øde.

det ær allt ni får før idag. har varit och handlat wook och pasta som jag ska gå hem med
kommer att fortsætta på detta, kanske imon. berætta om hotellet och vad jag har gjort hitentills.

jag tænkte att jag skulle skriva ett långt inlægg hær om hur jag har det och vad som har hænt och hur jobbet ær. men jag orkar inte riktigt summere det just nu, hær ær fint, hær ær bra, jag trivs, mænniskorna ær fina och det finns många av dom :) jobbet ær bra och roligt men hårt. sitter uppe på hotellets dator nu, var ute på en kvællspromenad och svængde in. men imon kanske jag ska få køpa hovmæstarens, fredrik, laptop. så då kommer jag ha fri tillgång till internet. och då... då mina vænner. ska ni får høra ordentligt om hur det ær hær. 

jag kan ju tjuvstarta med att sæga att det har varit øvervældigande, men kul. så mycket intryck och nya mænniskor att man blir trøtt bara av att tænka på det. men ett halvår hær ska jag nog klara av. det kan nog bli riktigt kul. 

(idag snøar det)
 

gwen stefanis nya skiva (relativt nya) the sweet escape är helgrym. gillade inte alls i början, men den växer på dig. och efter att ha lyssnat in mig på den vill jag inte lyssna på något annat. den gör mig pepp. vem vill inte var som henne? apgrym och snygg.
speciellt låten flourscent går på repeat här hemma, mest för att den har en helt underbar refräng. och radiohitten 4 in the morning är inte heller helt fel. 
det var min hyllning för idag. 

sista dagen på jobbet igår, det gick okej. men väldigt mycket att göra. spelar ingen roll, för jag ska inte tillbaka dit. 
veckan är fullspäckad. har massor att förbereda. och massor människor att träffa. om jag inte minns helt fel kommer buffy hem, så han blir ett standradhäng :) ska även träffa justus. och på onsdag kommer anders och wille hit och lagar mat och har poolkväll med mig. hoppas kunna klämma in tess någonstans med. och på fredag kommer hermine hem och detblir det emil jensen på teatern. och det ser jag fram emot. han kommer att vara grym, han kan väl inte vara så mycket annat? 
snart ska jag klä på mig och köra in till stan och träffa teo, han var här bara över natten och ska åka hem idag. glad att jag får träffa honom innan jag åker. ska ringa freja, ska planera, ska städa. 
fick ett mess från martin igår att han ville att jag skulle komma upp och hälsa på honom i kiruna på ishotellet där han jobbar i vinter. lugnt att jag kommer. måste ta en paus någon gång från allt jobb i norge 
och på tal om norge skrev jag tilll personalansvariga eva igår och fick till svar att dom kan komma och hämta mig på stationen och att nycklen till mitt rum kommer ligga i receptionen. iiih, det händer. så jävla gött.  

det kändes dock lite sorgligt ändå att lämna jobbet igår, när jag tänker efter. jag fick en bäckaskogskrona. och massor med kramar. kommer sakna, speciellt lejla. som nästan började gråta när jag gick, sötis. men vi bestämde att jag skulle komma till henne i bosnien i sommar (hon bor där hela sommaren i deras lägenhet) och vi skulle bara festa, ha kul och njuta av livet. längtar redan :)
 
jag gillar att ha mycket att tänka på, mycket att göra. keeps me going!  

sen allt trasslet började har jag märkt att jag haft problem med att hitta djupet igen. både i mitt språk och i mina texter. som om jag bara skrapar på ytan men inte riktigt kommer in till det aktuella. jag saknar att kunna uttrycka mig, det jag känner. är jag ens kapabel att göra det igen, vet jag ens vad jag känner? fokuserar på det som gör mig lycklig och nästan inte alls på det som besvärar mig. det är väl med det jag menar att jag faktiskt tappat bort mig själv. att tiden mest rusar förbi utan att jag riktigt vet vad jag känner inför den. för längesen trodde jag att jag visste precis vad jag ville. men så mycket gick emot mig att jag bara lät mig svepas med i brist på ork och det resulterade i mycket fina stunder. men kanske också att jag hamnade precis där jag lovat mig själv att aldrig hamna. jag blev en människa som gör allt förmycket för att tillfredställa andra, säga och gör det jag tror gör dom lyckliga, inte mig själv. och då plötsligt satt jag fast i en knepig situation som jag fortfarande inte vet hur jag ska ta mig ur. eftersom det kommer resultera i att krossa ett hjärta, eller två. hur gör man det? hur tar man tag i något som man vet kommer krossa både en egens och en annans persons hjärta? hur tar man tag i något som man egentligen inte ens vet hur man känner inför, eller hur man kommer känna sig efter. 

kanske kan man säga att min jobbigaste tid började sisat året på gymnasiet, innan det kommer jag ihåg att mitt liv kändes relativt enkelt. felfritt. och jag kände mig relativt lycklig. allt gick väl ändå på som det borde. jag log oftare, och den där lyckan som infinner sig när man är ute och cyklar med musik i öronen och bara har vacker natur framför sig, eller efter en riktigt fin kväll med vännerna eller bara ett oväntat okänt leende på stan, eller en ny tröja, eller ett fint litet djur att klappa. just den lyckan, har blivit så mycket svårare att hitta. och det är allt jag vill, jag vill hitta den lyckan igen. jag vill lista ut vad det är som kommer få mig att känna mig hel och tillfredställd igen. 
visst kommer det krävas mycket mer än vad det kanske gjorde innan, för att hitta den, efter allt jag gått igenom. men det är allt jag vill. 

efter tiden med petter var jag söndertrasad, för att för en gångs skull nämna namn. att älska någon som inte älskar tillbaka är nog något av det värsta man kan råka ut för. speciellt när personen i fråga fortsätter att om och om igen sätta dina känslor på spel. leka med dem, kanske inte medvetet, men det spelar ju ingen roll, det gör lika ont ändå. trots detta kunde jag inte avsluta det, jag lät det fortsätta alltför alltför länge. och under de sista 6 månaderna då detta pågick, fick jag också reda på något helt annat, som gjorde minnst lika ont, något jag verkligen inte visste hur jag skulle hantera. men jag såg klart vart det var påväg. och det fanns inget jag kunde säga eller göra, mer än att hålla det för mig själv, tiga. när jag i slutändan, i början av sommaren, knappt hade några känslor kvar att riva isönder meddelade mamma och pappa att dom skulle skilja sig. ungefär en vecka efter studenten. vad fanns då kvar? jag kunde inte stanna här, kanske var det fegt att bara sticka. men det fanns bara inget kvar här. och den person jag behövde mest fanns ju inte här. så jag åkte till henne. med detta blev det ett definitivt slut mellan mig och petter, som varnågot av det bästa som hänt mig på länge. 

när jag hade bestämt mig för att åka tänkte jag att nu, nu ska jag verkligen ta tag i mig själv. vara själv och inte ha någotmed män att göra på ett bra tag, jag kände att såren efter det senaste året skulle ta ett långt tag att läka, jag behövde lång tid. så blev det förstås inte. för efter ett förhållande som det. där man aldrig fick någon äkta kärlek, där man betydde så lite att man lika gära kunnat bli nersparkad och spottad på. där allt man ville var att ge den kärleken som var så stor till en ände person, men aldrig fick. där man gick runt och bar på en tyngd som aldrig släppte och stannade kvar långt efter att det var slut. efter ett sånt förhållade, är det svårt att neka någon som vill älska dig, för allt det du är. som tycker du är fantastisk och vacker och bäst. och i hans ögon finns inget annat än du. i ett land där solen aldrig slutar skina, där vattnet är ljummet och människor bara ler och njuter av livet. 
jag villeså gärna må bra igen och med dig gjorde jag det. trots att jag hade behövt mer tid för mig själv, var du helt klart en räddning för sig. med dig fick jag tillbaka min styrka och min självrespekt. samtidigt som jag i lugn och ro i en varm famn kunde slicka mina sår. jag älskade dig både för den du var och för att du älskade mig som du gjorde. i mina ögon hade du allt. och jag kunde inte fatta att jag efter ett så jobbigt år, så snabbt, kunde må så bra med dig. men var det på riktigt? eller var det bara som om jag startade om någon annan stans, i ett varmt land, där jag bara kunde glömma allt som hänt. istället för att ta tag i det. 

länge har vår relation varit en solskenshistoria. tills jag började känna att allt kom tillbaka, att jag inte var färdig med mina innre demoner. att jag kände att jag behövde min tid jag behöde mina drömmar jag behövde stå på helt egna ben. innan jag kunde dela mitt liv med någon annan. när jag försökte förklara detta för dig ville du inte förstå. kunde du inte förstå vad det var jag pratade om. och det var i den stunden jag istället började känna mig instängd, isället för fri. som om du höll mig tillbaka. som om allt var på dina villkor. det var då jag långsamt började tappa respekten för mig själv igen. för att jag åter igen inte vågade säga till. och för några månader bestämde jag mig för att om jag inte tar mig ur denna fasen, på något sätt, inte  nödvändigtvis helt utan dig. kommer jag att förtvina, jag kommer leva ett liv där jag inte riktigt lever, där jag inte helt och hållet känner mig lycklig.där jag glömmer bort mina drömmar en för en tills de inte existerar längre. och så vill jag aldrig att det ska bli. jag listade ut ett sätt där jag kunde få jobba hårt en period, känna att jag var till någon nytta samtidigt som jag tjänade pengar, var på ett nytt ställe och träffade nya människor. så jag sökte jobb i norge, och jag fick ett. och jag börjar den 1 november som jag sagt så många gånger innan. jag vill att detta ska bli en ny start på mitt liv, som jag om och om igen upprepat. och varför har jag gjort det? för att det är så viktigt för mig. det är viktigt för mig att vara nöjd  med det jag gör. att känna att jag inte ödslar min tid, att känna att jag fullföljer de planer jag en gång hade. att känna att detta kommer vara en fin historia att berätta för barnbarnen på min dödsbädd :) och på det sättet du håller mig tillbaka är jag rädd för att ett liv med dig aldrig kommer att funka. vi är så olika på den punkten. du har för lite drivkraft och för lite drömmar. jag vill tro att inget är omöjligt, vill jag göra nått kan jag göra det. jag behöver veta det för att käna mig lycklig, för dig är det löjligt. så jag tog detta steget utan dig. och med det kommer fler långa kliv att komma. om du vill följa med mig, får du det. för ajg älskar dig, så mycket. men om du inte vill följa med, måste jag nog lämna dig här. du har gjort så mycket för mig, men jag kan inte stå i tacksamhets skuld til dig för evigt. 

trots åtskildiga stycken med text är detta bara en kort vertion på min historia de senaste 1,5 året. men jag hoppades att med den försöka att börja reda ut vad jag tänker och känner. 
jag ska leta upp den personen jag var innan, jag ska skina på, aldrig slockna. 
jag vet att det är möjligt, det är därför jag vill vara bestämd. och klargöra för både dig och mig att detta är MITT liv. och visst vill jag göra saker som även gynnar andra än mig själv, jag vill inte vara egoistisk, jag vill orffra saker för de jag älskar. men jag vill i detta inte vara en passiv åskådare som jag länge varit, jag vill att det är jag och ingen annan som drar i trådarna som styr hur mitt liv kommer att bli.   

åååh, denna veckan som började så dåligt har vänt om och det känns som vanligt igen. jag känner mig ganska lycklig och förväntansfull. jag är ju helt övertyg om att mitt liv som egen person ska börja igen, iom. norgeresan. för jag vill nog påstå att jag tappat  ort mig själv lite detta året. samtidigt som jag tror jag har växt ganska mycket, lärt mig ganska mycket och vågar lite mer. och jag vill vara så mycket mer än bara du, jag är så mycket mer än bara du. och jag har så mycket att ge till många fler människor än bara dig.

hur som helst, i tisdags var jag på manu chao. det var så jävla fucking bra. verkligen. de hade sån energi hela konserten igenom, dom var så söta och bra och samspelta och det var så party och hans röst var grym. grymt alltså. de gjorde mig inte besvikna. vi hade fått sittplatser. först tänkte jag, va sitt plats till manu chao?! men det var väldigt bra faktiskt. man hade jättebra utsikt över scenen och hela publiken som hoppade upp och ner, det var mäktigt. och för en gångs skull kunde man verkligen SE ett band live. inte bara deras huvuden. som man oftast bara ser nere från folkmassan om man är så kort som jag. ja, lite bilder ska jag nog allt lägga upp. men jag har inte tid just nu. för jag ska snart till jobbat. sista dagen på lördag! yep. 

puss 

nu är min älskling borta och det känns tomt överallt. det är alltid såhär, som ett stort hål i mitt hjärta när han inte finns i min närhet. men när alla dofter fortfarande finns kvar. när tårarna väl har torkat finns det bara... luft.
tar damien rice som tröst som vanligt och undrar när jag får se min kärlek igen. veckor, månader, aldrig?
vi har så långt kvar att kämpa innan vi kan få det som vi önskar vi kunde ha det, som en vanligt par. och ibland undrar man om man ska orka hela vägen. han vill följa mig vart jag än går och jag älskar hur han älskar mig. mer kan man inte begära kan man? men det är mer invecklat än så och det vet vi alla.

denna veckan blir det bara massa jobb, för att få mig att tänka på något annat. sen är det lite mer än en vecka kvar, sen åker jag. och det ska bli skönt och bra och nyttigt och kul. men jag önskar att han kunde följa med mig, att vi kunde dela detta. tänkt vad mycket enklare det skulle varit.

och så får vi inte glöm att det faktiskt blir manu chao imon. och det ska bli så grymt kul, hoppas jag. trodde inte jag skulle få gå, brist på pengar eller tid eller nån att gå med. men nu är det kirrat. och mycket dans hoppas jag innerligt.  

iband, men bara ibland, saknar man värmen. jag saknar hur romantiskt allting lätt blir i ett "exotiskt" land. saknar den stekheta solen som värmer både kropp och själ. saknar de simpla saker en stor solnedgång förvandlar till de vackraste syn. saknar handen på varm solbränd hud, som luktar sådär underbart, en doft man inte riktigt kan beskriva i ord. men bara ibland.

nafplio, sommaren 2007, en av våra fina minisemestrar


vi fångade en bläckfisk


vill lägga mina händer på din solvarma kropp


katterna i grekland älskar mig, så mycket att jag tom. får en liten puss

meeen - för det mesta är jag glad att jag är född och bor i sverige. att jag fått möjlighet att bo med naturen precis utanför dörren. jag tror det har gett mig mycket, hjälpt till att forma mig till den människa jag är idag. Jag är glad att det är hit jag kommer komma tillbaka när jag är färdig med mina äventyr.

jag tyckte att det kanske var dags att skriva ett premiär inlägg på denna blogg som jag haft ett tag men inte riktigt aktiverat. jag har inte haft någon lust att skriva. på ett bra tag. men kanske är lusten tillbaka. tiden har gått snabbt och så mycket har hänt att det varit för stort jobb att sätta händelserna i ord. speciellt om man hamnat så långt efter som jag har.
sommaren har passerat och den har varit fint. också den är svår att sammanfatta. jag har varit i grekland, mest hela tiden. och vi har rest runt mycket, fyllt vår tid med nya intryck från nya platser. men jag är färdig med det landet nu. jag har sett vad jag har velat och är redo att gå vidare. med eller utan min panos. livet är grymt ibland. men jag måste följa min inre röst (eller vad vi ska kalla den) känslan att om jag inte gör detta kommer jag tappa mig själv. Nästa stopp blir Norge och det är allt jag tänker på. jag börjar jobba den 1 november på ett hotell i geilo som heter dr. holms. Ett väldigt fint och stort ställe som jag säkert ska trivas på. jag ska åka ensam, freja kommer ett tag efter. jag tror det kan vara bra för mig, att klara mig själv. det ska bli skönt. och jag hoppas på många nya vänner. och många fina stunder som senare ska bli lyckliga minnen. Jag har planerat att komma några dagar innan jag börjar, så det bär väl av från sverige runt den 28 oktober. vilket är väldigt snart och jag har massor att förbereda.

Eftersom jag ska vara borta ganska länge försöker jag suga ut mest möjliga ur tiden jag har kvar i Sverige. Jag jobbar på bäckaskog vilket på ett sätt har börjat kännas som ett extra hem. jag spenderar mycket tid där och när jag väl umgås med människor är det på jobbet. Eftersom de flesta vänner nu flyttat på olika håll i sverige.
Men jag trivs och ler då jag vet att min tid här snart är slut. för först är det norge, sen världen. visst låter det romantiskt? kanske är jag lite romantisk lagd ändå. starkare och mycket modigare som jag blivit vågar jag tro på mina drömmar. börjar tro att dom faktiskt kan komma att bli sanna