Leonie

idag känner jag mig lite nere
och vill inte så mycket alls
så mycket intryck och känslor och jobb på en vecka
att tårar börjar rinna redan vid första tonen på damien rice's - o

julafton och nyår är avbetat utan vänner och familj och pysekatt, hem
men med massor nya, fina trevliga människor
men dessa dagar, när jag behövde min energi och inspiration som mest
dök panos upp, oanmäld och det körde mig i botten totalt
inte bara psykiskt utan enligt min kropp även fysiskt.
med förkylning och urinvägsinfektion och ett energiförråd som blev
förbrukat med bara ett samtal
har jag dragit mig igenom dagarna, totalt tankspridd och förvirrad
inte förvirrad över mina känslor, över hur jag känner, för honom
för dom är som bortblåsta och har varit det ett braa tag och det var definitivt, från mitt håll
men förvirrad över hela situationen
som kändes helt overklig, helt surrealistisk. det kunde inte hända, det fick ju inte hända?
att han kom inklampande i en värld
där han inte hör hemma, där mitt gamla jag inte hör hemma
en värld som jag äntligen skapat, helt utan honom, en värld som var bara min, en värld där jag var stark, där jag stod säkert på mina egna två ben, utan någon att förlita mig på. det var så jag ville ha det.
det var mitt och jag ville inte att han skulle ta minnsta del i den. ville inte att han skulle se eller ens känna till var jag rörde mig. hur min vardag såg ut. men väl här var det oundvikligt. och det sörjer jag.

Men med han tillbaka i Grekland ser väl Geilo ganska mycket ut som vanligt. men tyvärr inte så länge till. en annan sak jag verkligen sörjer. Cecilie, min första vapendragare, säger upp sig idag, och åker hem till moss imon. till sitt gamla jobb och liv. utan henne blir det riktigt tomt och tråkigt. både på jobb och hemma. Men jag har ju som tur är Johanna, men nej, inte det heller. hon åker hem den 23:e, samma veva som Jeppe och Lillen. Vilken skithåla de lämnar efter sig. och den stannar jag i. såklart finns det så mycket fler underbara människor här. men det är dumt att just mina favoriter ska åka.

I remember - damien rice får bli dagens låt, för att det kan vara en av de bästa, på den underbara skivan
den är vacker. och fin att sjunga till
sjunga som alltid hjälper mig att hantera det jag har inom mig
och med de tonerna avslutar jag detta inlägg.
och därmed också dagarna i kaos, låser och slänger bort nycklen
och hoppas att du låter mig vara, jag vill inte att du ringer, inte ens ett sms
jag vill inte ha något mer av dig, förutom pengarna du är skyldig. och tom. dom skiter jag faktiskt i.
bara du försvinner.
och efter det... är du ett minne blott. iofs. ett vackert minne för det mesta. men bara ett minne.
och tyvärr måste vi lämna det där. pga. att du inte kan hantera vad som hänt.

den 25-27 ska jag till oslo. och fira min födelsedag, med mamma, pappa och syster
och det ska iaf. bli riktigt riktigt fint. något jag kan ha i bakhuvudet och se fram emot
när allt annat tar emot. lyckan kommer och går.
för min del sprang den iväg ganska snabbt igen så fort jag hittade den
men det var för att du kom
och jag vet att den kommer infinna sig snart igen. den behöver bara lite tid
och det har jag.... jag tid att ge den.