Leonie

så, hur ska man nu då på det bästa sättet berätta allt som har hänt?
hur ska jag med ord kunna få med den förändring jag känner jag varit med om på så kort tid
och alla galna fysiska ting som hänt
sitter och lyssnar på coldplay, som jag ett bra tag haft pause ifrån
pga. de känslor som ofta vällde upp igen när jag lyssnade på dem
det var inte bara tårar, utan så mycket mer. en slentrianliknande känsla som bara gnagde sig djupare
ett vemod och en hopplöshet jag verkligen hade svårt att hantera, som fick mig att vilja ställa mig upp och skrika tills jag inte längre kunde andas och bara försvann.
och jag har saknat musiken, för jag älskar den
och sitter nu här och lyssnar och inser
att det jag känner nu är mer lik lycka än något annat
ett leende på läpparna då jag tänker: det jag var med om, inget specifikt, men det året när allt gick galt
det är ett minne blott, det kom, men kommer aldrig igen
och för just det... känner jag lycka.
och jag har en riktigt bra känsla i min kropp, en känsla av att vara tillbaka på "scratch" då jag känner att jag nu kan styra mitt liv åt praktiskt taget vilket, nej.. åt ALLA håll jag vill
beundrar alla fina och olika vägar det finns nu och inser då att jag faktiskt stött på ett nytt problem
vilken av dom ska jag välja, när jag vill gå alla? :) när jag vill göra allt.
men det är ett problem jag mer än gärna vill tampas med nu!

konstigt... för det var precis såhär jag hade hoppats på att känna när jag kom till Norge, jag hade hoppats på att det var precis detta som skulle hända inom mig. det gav mig styrkan av avsluta ett förhållande som hade mig fast med järnhand. som suddade ut allt som var jag och allt jag stod för, allt jag drömt om. så till den grad att jag kanske inte ens vågade hoppades på att mina drömmar någonsin skulle bli sanna. och här står jag nu, självständig igen, lyckligare och starkare än jag någonsin kan minnas att jag varit. med en säkerhet på mig själv com jag inte tror att någon kan ta ifrån mig igen. inte bunden av någon av det motsatta könet. och inte alls sugen på det heller. inte tvungen att göra nåågot, för att nån annan vill det. det är vad Norge, eller inte Norge, men denna resan gjort med mig. jag rekomnderar det starkt!

När man kommer helt ensam såhär, som jag har gjort. Och ska börja ett nytt jobb, lära känna ett nytt ställe och maaaassvis med nya människor, långt alltifrån som känns som "hemma" blir man verkligen tvungen att tro på sig själv. Man måste också våga visa denna person, du kallar för dig själv. Jag hade ett helvete med detta i början och det var nästan för mycket människor för att jag någonsin skulle kunna tro att jag skulle klara av att öppna mig.
Jag kände mig utelämnad och riktigt ensam. Men tog snart tag i mig och verkligen insåg att jag inte hade något att förlora, jag ville lyckas och jag skulle lyckas. och skulle inte ge upp förrän det blev en seger. och då var jag tvungen att ta tag i det själv. det var ingen vid min sida som jag kunde luta mig mot. Det är just denna vanan jag hade efter året med Panos, jag blev helt livrädd när jag insåg att det faktiskt bara fanns.. jag.
hursomhelst... Dag efter dag började jag känna mig mer bekväm och mer öppen. Lärde känna människor en efter en, cecilia var den första och fortfarande den bästa :)
och som jag sagt så bor här mer än 30 pers från dr. holms personal i kollektivet alpin. men på något sätt har man kommit så hiimla nära många av dem och det känns verkligen verkligen som en stor familj.
Vi äter tillsammans, tittar på teve tillsammans, pratar, festar, jobbar. och eftersom det är så många olika man kan vända sig till blir man aldrig riktigt trött på det. och jag älskar att jag är här, att jag bor här, det finns inga ord som kan beskriva hur jag glad jag är att jag kom hit. och att just de människorna som är här nu kom hit samtidigt som jag. jag skulle inte byta ut det för nått. och vet ni vad: ni vet det dära leendet jag pratat om, den där överväldigande lyckan som kan komma när man sätter på en bra låt och bara tittar sig omkring. den lyckan, den har jag hittat igen, den har jag hittat här. den som jag trodde jag skulle behöva leta efter i åravis igen. detta har också öppnat mig som människa, jag ser lyckligare ut jag känner mig lättare och bättre. detta resulterar i att jag vågar sträcka ut handen till så många fler nya bekantskaper. ännu mer goa och härliga människor att dela sin vardag med. det blir som en ända stor och lycklig cirkel.

Som att gå ut och festa, inte nödvändigtvis hårt, men ut på puben. som jag egentligen aldrig var så förtjust i innan. Det älskar jag igen, bara njuta av livet, dansa och göra massa galet skit :) det finns två uteställen i Geilo, det en är recepten pub, som är hotellets pub. den är bra, för där får vi personal rabatt :) sen är det offpist, lite mer fest ställe. lite mer hippt och lite bättre musik och mer människor. Vilken av dessa två ställen man än väljer, har man det alltid super kul/mysigt och känner sig som hemma. Kanske för att det finns folk man känner åt varje håll man tittar, för att det finns så många man kan prata med och så mycket att prata om. om det skulle vara så hemma, att man kände alla när man gick ut, skulle man bli galen. Men här är det annorlunda. Vi lever lite i vår egen värld här i Geilo, med ganska lite kontakt med omvärlden. och för en gångs skull älskar jag det,

med så mycket unga och äventyrslystna människor händer det mycket mycket roligt.
de senaste highlightsen är ju helt klart oslo, onsdagkväll till fredag morgon, förra veckan
där finns det mycket galet att berätta mycket.
och personalfesten i onsdags (19). som bara var så jäävla klockren och kul!

men dessa två historier ska ni få höra om någon annan gång, snart. och även bilder på facebook. det loovar jag.
för nu ska jag göra mig redo för fika och massor med härligt snack med emelie och emelie
och sen jobb vid 18.30

(kramar med massor kärlek från Geilo)