Leonie

dagens låt:

sigur rós - hoppípolla
mer rörande och intensiv musik får man fan leta bra efter
och en vacker dag som denna, slår den helt rätt
lycka är vad jag känner, bara lycka
var den kommer ifrån, hur den så plötsligt slog mig
är ett mysterium, men vad gör det?

idag fikade jag med Emelie och Emelie, det var helt underbart att se dem igen.
de har varit hemma i kstad i en vecka och innan det hann vi inte ses på ett tag.
men idag, äntligen! vi hade så mycket att prata om och berätta och hann långt ifrån med allt.
vi blev utslängda från mocca för de skulle stänga och gick till ica och flörtade istället :)
på ica handlade de också lite mat till brunchen de hade planerat på julaftons förmiddag
jag blev medbjuden och blev så ledsen för att jag var tvungen att jobba split, med andra ord: hela dagen
jävla skitjul tänkte jag. kände långt inne att jag verkligen vill fira lite jul med dom, gamla vänner, BRA vänner.
för de skulle verkligen vara det bääästa allternativet ever om jag inte kunde vara mad familjen.
så det iaf. skulle kännas lite som jul. så jag lyckades fixa så jag och en tjej byter vakt. så jag börjar fyra istället.
så det blir lite mys och lite julfirande. och det tycker jag är riktigt riktigt fint och ser verkligen fram emot det.
all cred till cecilia som tog över mina timmar!
Halle följde med mig till alpin ett tag för att fortsätta historierna till sista stund, tills jag var tvungen att gå till jobb.
det var en lugn kväll och allt gick som det skulle med trevliga gäster. Gick hem med min kvällslåt (lyssnar för det mesta på den när jag vandrar hem i mörkret) på hög volym och 500 spänn med dricks i fickan.
jag vet inte ens vad låten heter, för jag har den på md. Men det är radiodept. och den är bara så grym och lyckobringande.

today, was a pretty day

så, hur ska man nu då på det bästa sättet berätta allt som har hänt?
hur ska jag med ord kunna få med den förändring jag känner jag varit med om på så kort tid
och alla galna fysiska ting som hänt
sitter och lyssnar på coldplay, som jag ett bra tag haft pause ifrån
pga. de känslor som ofta vällde upp igen när jag lyssnade på dem
det var inte bara tårar, utan så mycket mer. en slentrianliknande känsla som bara gnagde sig djupare
ett vemod och en hopplöshet jag verkligen hade svårt att hantera, som fick mig att vilja ställa mig upp och skrika tills jag inte längre kunde andas och bara försvann.
och jag har saknat musiken, för jag älskar den
och sitter nu här och lyssnar och inser
att det jag känner nu är mer lik lycka än något annat
ett leende på läpparna då jag tänker: det jag var med om, inget specifikt, men det året när allt gick galt
det är ett minne blott, det kom, men kommer aldrig igen
och för just det... känner jag lycka.
och jag har en riktigt bra känsla i min kropp, en känsla av att vara tillbaka på "scratch" då jag känner att jag nu kan styra mitt liv åt praktiskt taget vilket, nej.. åt ALLA håll jag vill
beundrar alla fina och olika vägar det finns nu och inser då att jag faktiskt stött på ett nytt problem
vilken av dom ska jag välja, när jag vill gå alla? :) när jag vill göra allt.
men det är ett problem jag mer än gärna vill tampas med nu!

konstigt... för det var precis såhär jag hade hoppats på att känna när jag kom till Norge, jag hade hoppats på att det var precis detta som skulle hända inom mig. det gav mig styrkan av avsluta ett förhållande som hade mig fast med järnhand. som suddade ut allt som var jag och allt jag stod för, allt jag drömt om. så till den grad att jag kanske inte ens vågade hoppades på att mina drömmar någonsin skulle bli sanna. och här står jag nu, självständig igen, lyckligare och starkare än jag någonsin kan minnas att jag varit. med en säkerhet på mig själv com jag inte tror att någon kan ta ifrån mig igen. inte bunden av någon av det motsatta könet. och inte alls sugen på det heller. inte tvungen att göra nåågot, för att nån annan vill det. det är vad Norge, eller inte Norge, men denna resan gjort med mig. jag rekomnderar det starkt!

När man kommer helt ensam såhär, som jag har gjort. Och ska börja ett nytt jobb, lära känna ett nytt ställe och maaaassvis med nya människor, långt alltifrån som känns som "hemma" blir man verkligen tvungen att tro på sig själv. Man måste också våga visa denna person, du kallar för dig själv. Jag hade ett helvete med detta i början och det var nästan för mycket människor för att jag någonsin skulle kunna tro att jag skulle klara av att öppna mig.
Jag kände mig utelämnad och riktigt ensam. Men tog snart tag i mig och verkligen insåg att jag inte hade något att förlora, jag ville lyckas och jag skulle lyckas. och skulle inte ge upp förrän det blev en seger. och då var jag tvungen att ta tag i det själv. det var ingen vid min sida som jag kunde luta mig mot. Det är just denna vanan jag hade efter året med Panos, jag blev helt livrädd när jag insåg att det faktiskt bara fanns.. jag.
hursomhelst... Dag efter dag började jag känna mig mer bekväm och mer öppen. Lärde känna människor en efter en, cecilia var den första och fortfarande den bästa :)
och som jag sagt så bor här mer än 30 pers från dr. holms personal i kollektivet alpin. men på något sätt har man kommit så hiimla nära många av dem och det känns verkligen verkligen som en stor familj.
Vi äter tillsammans, tittar på teve tillsammans, pratar, festar, jobbar. och eftersom det är så många olika man kan vända sig till blir man aldrig riktigt trött på det. och jag älskar att jag är här, att jag bor här, det finns inga ord som kan beskriva hur jag glad jag är att jag kom hit. och att just de människorna som är här nu kom hit samtidigt som jag. jag skulle inte byta ut det för nått. och vet ni vad: ni vet det dära leendet jag pratat om, den där överväldigande lyckan som kan komma när man sätter på en bra låt och bara tittar sig omkring. den lyckan, den har jag hittat igen, den har jag hittat här. den som jag trodde jag skulle behöva leta efter i åravis igen. detta har också öppnat mig som människa, jag ser lyckligare ut jag känner mig lättare och bättre. detta resulterar i att jag vågar sträcka ut handen till så många fler nya bekantskaper. ännu mer goa och härliga människor att dela sin vardag med. det blir som en ända stor och lycklig cirkel.

Som att gå ut och festa, inte nödvändigtvis hårt, men ut på puben. som jag egentligen aldrig var så förtjust i innan. Det älskar jag igen, bara njuta av livet, dansa och göra massa galet skit :) det finns två uteställen i Geilo, det en är recepten pub, som är hotellets pub. den är bra, för där får vi personal rabatt :) sen är det offpist, lite mer fest ställe. lite mer hippt och lite bättre musik och mer människor. Vilken av dessa två ställen man än väljer, har man det alltid super kul/mysigt och känner sig som hemma. Kanske för att det finns folk man känner åt varje håll man tittar, för att det finns så många man kan prata med och så mycket att prata om. om det skulle vara så hemma, att man kände alla när man gick ut, skulle man bli galen. Men här är det annorlunda. Vi lever lite i vår egen värld här i Geilo, med ganska lite kontakt med omvärlden. och för en gångs skull älskar jag det,

med så mycket unga och äventyrslystna människor händer det mycket mycket roligt.
de senaste highlightsen är ju helt klart oslo, onsdagkväll till fredag morgon, förra veckan
där finns det mycket galet att berätta mycket.
och personalfesten i onsdags (19). som bara var så jäävla klockren och kul!

men dessa två historier ska ni få höra om någon annan gång, snart. och även bilder på facebook. det loovar jag.
för nu ska jag göra mig redo för fika och massor med härligt snack med emelie och emelie
och sen jobb vid 18.30

(kramar med massor kärlek från Geilo)

det har hänt så mycket de senaste två veckorna att jag blir snurrig bara av att tänka på det
det har hänt både fysiska och psykiska ting
och jag behöver nog lite mer tid än jag har nu, till att skriva ett inlägg
men imon, imon mina vänner, ska jag ta mina tankar samman
och berätta lite mer om livet i geilo.
ett innehållsrikt och väldigt fint liv.
som jag inte skulle vilja byta mot något som helst i världen

Det är så vackert här nu, vinterlandskap. Snön tynger ner grenarna på alla träd och istappar hänger från husen.
Saknar Jennifer och önskade att hon var här och delade detta med mig. Att jag just nu kunde ta en kvällspromenad med henne vid min sida. eller dela en flaska vin och vända och vrida på begreppen (som emelie skulle ha sagt) prata om livet och allt som hänt med oss och andra sen vi lärde känna varandra. När man varit i varandras liv så pass länge som vi har varit finns det något mer, hon vet vad jag står för, vem jag är, hon känner till sidor jag inte visar för andra. Hon känner till mina brister och mina positiva egenskaper. Hon vet vad som skett i mitt liv de senaste åren och har funnits vid min sida när det varit svårt, men även när livet lekt. Jag är så glad för allt det vi har delat och glad för att hon haft ett finger med då jag formats till den person jag är idag. Det är just därför, när jag känner som jag gör ikväll, saknar henne så det nästan gör ont! vill egentligen inget hellre än att sätta mig på ett plan till barcelona och möta upp henne. Just för att jag inte riktigt kan vänta tills i sommar.

Men även utan henne här är jag inte helt ensam. Och jag är glad för alla nya fina människor som jag lärt känna i geilo. Emelie, som inte är en ny vän, men som ett tag försvann ur mitt liv, har nu kommit tillbaka. och det är jag evigt tacksam för. Att vi helt random båda hamnade i lilla Geilo, samma vinter, helt oplanerat måste väl ändå vara ett tecken. Och jag hoppas att hon kommer finnas i mitt liv i många många år till.
Sen har vi ju cecilia, min pärla här. Hon kom någon vecka efter mig och det var ganska självklart att vi som nya hittade varandra. JAg kände mig ganska direkt väldigt bekväm i hennes sällskap. och kände att jag kunde berätta det mesta. Det finns mycket människor här, men det är skönt att ha en person som man alltid vet finns där.
som man kan laga mat med, gå på promenad, festa, prata, mysa.

Jag har förlorat mycket det senaste 1,5 året. Men jag har också fått mycket av det tillbaka.
det har varit intensivt och kvällar som denna, kommer mycket tillbaka. och jag vill bara lägga mig ner och gråta i någons famn. Förhållandet med panos tog så mycket energi och det senaste halvåret tappade jag bort mig själv helt, det tog så mycket mer än det gav. att jag äntligen tagit mig ur denna destruktiva tiden av mitt liv, känns mer som en vinnst än som en sorg. det känns ledsamt men skönt. Men nu står jag inför en ny period i mitt liv, jag måste hitta mig själv igen, klura ut vad jag vill göra med mitt liv. jag måste vänja mig vid att vara ensam igen, vilket inte är enkelt. Jag vill sluta söka bekräftelse från det motsatta könet, jag måste lära mig att ensam också kan vara lycklig. Jag är ensam och vill förbli det tills jag.. tills jag redat ut mitt känslomässiga liv. För när jag träffade Panos var jag svag, jag var känslomässigt sönderriven och ville bara ha någon eller något som uppskattade mig. Som fanns där för mig. Någon att hålla om, någon som älskade mig. Någon som fick mig att glömma... och all cred till honom, för han uppfyllde allt detta. Det var bara det att jag fastnade i det, jag försökte glömma allt vilket nu resulterat i att jag egentligen inte rett ut någonting. Det resulterade i att jag lät en annan person betämma över mitt liv, bestämma vad jag skulle känna och göra. Ett halvår i Geilo på egna ben är nog precis vad jag behöver.
Jobba hårt och se fram emot LA med cecilia och sen mallorca med Jen. och efter det - världen!
Men för att plocka upp tråden "jag har också fått mycket av det tillbaka" är jag oändligt tacksam över att jag till viss del har fått min familj tillbaka. Jag känner ett lugn som jag inte kännt på ett år, en säkerhet och en lycka. Min familj betyder allt för mig och när den plötsligt var trasig visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det. När man i alla dessa år aldrig ens tänkt tanken att det skulle hända oss. Jag har lärt mig att uppskatta de små vardagliga ting som verkligen gör livet värt att leva.
vardag. rutin. också det kan vara lycka. allt måste inte vara nytt och snabbt och roligt, inte hela tiden.

och för alla dessa blandade känslor finns alltid Damien rice
Som med både musik och text kan få dig till att storböla eller bara njuta med ett stort leende på läpparna.
och för er som inte upptäckt honom än, så är det dax nu.
För honom känner jag respekt, om man kan skapa något så vackert, kan jag inget annat än att beundra.
han får mig att vilja skapa, han får mig att vilja hålla på med musik igen
i hopp om att man någon dag kanske iaf kan komma i närheten av hans talang.

Amie

"Nothing unusual, nothing's changed 
Just a little older that's all 
You know when you've found it, 
There's something I've learned 
'Cause you feel it when they take it away 
Something unusual, something strange 
Comes from nothing at all 
But I'm not a miracle and you're not a saint 
Just another soldier on a road to nowhere"