vinter
Det är så vackert här nu, vinterlandskap. Snön tynger ner grenarna på alla träd och istappar hänger från husen.
Saknar Jennifer och önskade att hon var här och delade detta med mig. Att jag just nu kunde ta en kvällspromenad med henne vid min sida. eller dela en flaska vin och vända och vrida på begreppen (som emelie skulle ha sagt) prata om livet och allt som hänt med oss och andra sen vi lärde känna varandra. När man varit i varandras liv så pass länge som vi har varit finns det något mer, hon vet vad jag står för, vem jag är, hon känner till sidor jag inte visar för andra. Hon känner till mina brister och mina positiva egenskaper. Hon vet vad som skett i mitt liv de senaste åren och har funnits vid min sida när det varit svårt, men även när livet lekt. Jag är så glad för allt det vi har delat och glad för att hon haft ett finger med då jag formats till den person jag är idag. Det är just därför, när jag känner som jag gör ikväll, saknar henne så det nästan gör ont! vill egentligen inget hellre än att sätta mig på ett plan till barcelona och möta upp henne. Just för att jag inte riktigt kan vänta tills i sommar.
Men även utan henne här är jag inte helt ensam. Och jag är glad för alla nya fina människor som jag lärt känna i geilo. Emelie, som inte är en ny vän, men som ett tag försvann ur mitt liv, har nu kommit tillbaka. och det är jag evigt tacksam för. Att vi helt random båda hamnade i lilla Geilo, samma vinter, helt oplanerat måste väl ändå vara ett tecken. Och jag hoppas att hon kommer finnas i mitt liv i många många år till.
Sen har vi ju cecilia, min pärla här. Hon kom någon vecka efter mig och det var ganska självklart att vi som nya hittade varandra. JAg kände mig ganska direkt väldigt bekväm i hennes sällskap. och kände att jag kunde berätta det mesta. Det finns mycket människor här, men det är skönt att ha en person som man alltid vet finns där.
som man kan laga mat med, gå på promenad, festa, prata, mysa.
Jag har förlorat mycket det senaste 1,5 året. Men jag har också fått mycket av det tillbaka.
det har varit intensivt och kvällar som denna, kommer mycket tillbaka. och jag vill bara lägga mig ner och gråta i någons famn. Förhållandet med panos tog så mycket energi och det senaste halvåret tappade jag bort mig själv helt, det tog så mycket mer än det gav. att jag äntligen tagit mig ur denna destruktiva tiden av mitt liv, känns mer som en vinnst än som en sorg. det känns ledsamt men skönt. Men nu står jag inför en ny period i mitt liv, jag måste hitta mig själv igen, klura ut vad jag vill göra med mitt liv. jag måste vänja mig vid att vara ensam igen, vilket inte är enkelt. Jag vill sluta söka bekräftelse från det motsatta könet, jag måste lära mig att ensam också kan vara lycklig. Jag är ensam och vill förbli det tills jag.. tills jag redat ut mitt känslomässiga liv. För när jag träffade Panos var jag svag, jag var känslomässigt sönderriven och ville bara ha någon eller något som uppskattade mig. Som fanns där för mig. Någon att hålla om, någon som älskade mig. Någon som fick mig att glömma... och all cred till honom, för han uppfyllde allt detta. Det var bara det att jag fastnade i det, jag försökte glömma allt vilket nu resulterat i att jag egentligen inte rett ut någonting. Det resulterade i att jag lät en annan person betämma över mitt liv, bestämma vad jag skulle känna och göra. Ett halvår i Geilo på egna ben är nog precis vad jag behöver.
Jobba hårt och se fram emot LA med cecilia och sen mallorca med Jen. och efter det - världen!
Men för att plocka upp tråden "jag har också fått mycket av det tillbaka" är jag oändligt tacksam över att jag till viss del har fått min familj tillbaka. Jag känner ett lugn som jag inte kännt på ett år, en säkerhet och en lycka. Min familj betyder allt för mig och när den plötsligt var trasig visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det. När man i alla dessa år aldrig ens tänkt tanken att det skulle hända oss. Jag har lärt mig att uppskatta de små vardagliga ting som verkligen gör livet värt att leva.
vardag. rutin. också det kan vara lycka. allt måste inte vara nytt och snabbt och roligt, inte hela tiden.
och för alla dessa blandade känslor finns alltid Damien rice
Som med både musik och text kan få dig till att storböla eller bara njuta med ett stort leende på läpparna.
och för er som inte upptäckt honom än, så är det dax nu.
För honom känner jag respekt, om man kan skapa något så vackert, kan jag inget annat än att beundra.
han får mig att vilja skapa, han får mig att vilja hålla på med musik igen
i hopp om att man någon dag kanske iaf kan komma i närheten av hans talang.
Amie
Saknar Jennifer och önskade att hon var här och delade detta med mig. Att jag just nu kunde ta en kvällspromenad med henne vid min sida. eller dela en flaska vin och vända och vrida på begreppen (som emelie skulle ha sagt) prata om livet och allt som hänt med oss och andra sen vi lärde känna varandra. När man varit i varandras liv så pass länge som vi har varit finns det något mer, hon vet vad jag står för, vem jag är, hon känner till sidor jag inte visar för andra. Hon känner till mina brister och mina positiva egenskaper. Hon vet vad som skett i mitt liv de senaste åren och har funnits vid min sida när det varit svårt, men även när livet lekt. Jag är så glad för allt det vi har delat och glad för att hon haft ett finger med då jag formats till den person jag är idag. Det är just därför, när jag känner som jag gör ikväll, saknar henne så det nästan gör ont! vill egentligen inget hellre än att sätta mig på ett plan till barcelona och möta upp henne. Just för att jag inte riktigt kan vänta tills i sommar.
Men även utan henne här är jag inte helt ensam. Och jag är glad för alla nya fina människor som jag lärt känna i geilo. Emelie, som inte är en ny vän, men som ett tag försvann ur mitt liv, har nu kommit tillbaka. och det är jag evigt tacksam för. Att vi helt random båda hamnade i lilla Geilo, samma vinter, helt oplanerat måste väl ändå vara ett tecken. Och jag hoppas att hon kommer finnas i mitt liv i många många år till.
Sen har vi ju cecilia, min pärla här. Hon kom någon vecka efter mig och det var ganska självklart att vi som nya hittade varandra. JAg kände mig ganska direkt väldigt bekväm i hennes sällskap. och kände att jag kunde berätta det mesta. Det finns mycket människor här, men det är skönt att ha en person som man alltid vet finns där.
som man kan laga mat med, gå på promenad, festa, prata, mysa.
Jag har förlorat mycket det senaste 1,5 året. Men jag har också fått mycket av det tillbaka.
det har varit intensivt och kvällar som denna, kommer mycket tillbaka. och jag vill bara lägga mig ner och gråta i någons famn. Förhållandet med panos tog så mycket energi och det senaste halvåret tappade jag bort mig själv helt, det tog så mycket mer än det gav. att jag äntligen tagit mig ur denna destruktiva tiden av mitt liv, känns mer som en vinnst än som en sorg. det känns ledsamt men skönt. Men nu står jag inför en ny period i mitt liv, jag måste hitta mig själv igen, klura ut vad jag vill göra med mitt liv. jag måste vänja mig vid att vara ensam igen, vilket inte är enkelt. Jag vill sluta söka bekräftelse från det motsatta könet, jag måste lära mig att ensam också kan vara lycklig. Jag är ensam och vill förbli det tills jag.. tills jag redat ut mitt känslomässiga liv. För när jag träffade Panos var jag svag, jag var känslomässigt sönderriven och ville bara ha någon eller något som uppskattade mig. Som fanns där för mig. Någon att hålla om, någon som älskade mig. Någon som fick mig att glömma... och all cred till honom, för han uppfyllde allt detta. Det var bara det att jag fastnade i det, jag försökte glömma allt vilket nu resulterat i att jag egentligen inte rett ut någonting. Det resulterade i att jag lät en annan person betämma över mitt liv, bestämma vad jag skulle känna och göra. Ett halvår i Geilo på egna ben är nog precis vad jag behöver.
Jobba hårt och se fram emot LA med cecilia och sen mallorca med Jen. och efter det - världen!
Men för att plocka upp tråden "jag har också fått mycket av det tillbaka" är jag oändligt tacksam över att jag till viss del har fått min familj tillbaka. Jag känner ett lugn som jag inte kännt på ett år, en säkerhet och en lycka. Min familj betyder allt för mig och när den plötsligt var trasig visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det. När man i alla dessa år aldrig ens tänkt tanken att det skulle hända oss. Jag har lärt mig att uppskatta de små vardagliga ting som verkligen gör livet värt att leva.
vardag. rutin. också det kan vara lycka. allt måste inte vara nytt och snabbt och roligt, inte hela tiden.
och för alla dessa blandade känslor finns alltid Damien rice
Som med både musik och text kan få dig till att storböla eller bara njuta med ett stort leende på läpparna.
och för er som inte upptäckt honom än, så är det dax nu.
För honom känner jag respekt, om man kan skapa något så vackert, kan jag inget annat än att beundra.
han får mig att vilja skapa, han får mig att vilja hålla på med musik igen
i hopp om att man någon dag kanske iaf kan komma i närheten av hans talang.
Amie
"Nothing unusual, nothing's changed
Just a little older that's all
You know when you've found it,
There's something I've learned
'Cause you feel it when they take it away
Something unusual, something strange
Comes from nothing at all
But I'm not a miracle and you're not a saint
Just another soldier on a road to nowhere"
Kommentarer
Trackback
