shine on
sen allt trasslet började har jag märkt att jag haft problem med att hitta djupet igen. både i mitt språk och i mina texter. som om jag bara skrapar på ytan men inte riktigt kommer in till det aktuella. jag saknar att kunna uttrycka mig, det jag känner. är jag ens kapabel att göra det igen, vet jag ens vad jag känner? fokuserar på det som gör mig lycklig och nästan inte alls på det som besvärar mig. det är väl med det jag menar att jag faktiskt tappat bort mig själv. att tiden mest rusar förbi utan att jag riktigt vet vad jag känner inför den. för längesen trodde jag att jag visste precis vad jag ville. men så mycket gick emot mig att jag bara lät mig svepas med i brist på ork och det resulterade i mycket fina stunder. men kanske också att jag hamnade precis där jag lovat mig själv att aldrig hamna. jag blev en människa som gör allt förmycket för att tillfredställa andra, säga och gör det jag tror gör dom lyckliga, inte mig själv. och då plötsligt satt jag fast i en knepig situation som jag fortfarande inte vet hur jag ska ta mig ur. eftersom det kommer resultera i att krossa ett hjärta, eller två. hur gör man det? hur tar man tag i något som man vet kommer krossa både en egens och en annans persons hjärta? hur tar man tag i något som man egentligen inte ens vet hur man känner inför, eller hur man kommer känna sig efter.
kanske kan man säga att min jobbigaste tid började sisat året på gymnasiet, innan det kommer jag ihåg att mitt liv kändes relativt enkelt. felfritt. och jag kände mig relativt lycklig. allt gick väl ändå på som det borde. jag log oftare, och den där lyckan som infinner sig när man är ute och cyklar med musik i öronen och bara har vacker natur framför sig, eller efter en riktigt fin kväll med vännerna eller bara ett oväntat okänt leende på stan, eller en ny tröja, eller ett fint litet djur att klappa. just den lyckan, har blivit så mycket svårare att hitta. och det är allt jag vill, jag vill hitta den lyckan igen. jag vill lista ut vad det är som kommer få mig att känna mig hel och tillfredställd igen.
visst kommer det krävas mycket mer än vad det kanske gjorde innan, för att hitta den, efter allt jag gått igenom. men det är allt jag vill.
efter tiden med petter var jag söndertrasad, för att för en gångs skull nämna namn. att älska någon som inte älskar tillbaka är nog något av det värsta man kan råka ut för. speciellt när personen i fråga fortsätter att om och om igen sätta dina känslor på spel. leka med dem, kanske inte medvetet, men det spelar ju ingen roll, det gör lika ont ändå. trots detta kunde jag inte avsluta det, jag lät det fortsätta alltför alltför länge. och under de sista 6 månaderna då detta pågick, fick jag också reda på något helt annat, som gjorde minnst lika ont, något jag verkligen inte visste hur jag skulle hantera. men jag såg klart vart det var påväg. och det fanns inget jag kunde säga eller göra, mer än att hålla det för mig själv, tiga. när jag i slutändan, i början av sommaren, knappt hade några känslor kvar att riva isönder meddelade mamma och pappa att dom skulle skilja sig. ungefär en vecka efter studenten. vad fanns då kvar? jag kunde inte stanna här, kanske var det fegt att bara sticka. men det fanns bara inget kvar här. och den person jag behövde mest fanns ju inte här. så jag åkte till henne. med detta blev det ett definitivt slut mellan mig och petter, som varnågot av det bästa som hänt mig på länge.
när jag hade bestämt mig för att åka tänkte jag att nu, nu ska jag verkligen ta tag i mig själv. vara själv och inte ha någotmed män att göra på ett bra tag, jag kände att såren efter det senaste året skulle ta ett långt tag att läka, jag behövde lång tid. så blev det förstås inte. för efter ett förhållande som det. där man aldrig fick någon äkta kärlek, där man betydde så lite att man lika gära kunnat bli nersparkad och spottad på. där allt man ville var att ge den kärleken som var så stor till en ände person, men aldrig fick. där man gick runt och bar på en tyngd som aldrig släppte och stannade kvar långt efter att det var slut. efter ett sånt förhållade, är det svårt att neka någon som vill älska dig, för allt det du är. som tycker du är fantastisk och vacker och bäst. och i hans ögon finns inget annat än du. i ett land där solen aldrig slutar skina, där vattnet är ljummet och människor bara ler och njuter av livet.
jag villeså gärna må bra igen och med dig gjorde jag det. trots att jag hade behövt mer tid för mig själv, var du helt klart en räddning för sig. med dig fick jag tillbaka min styrka och min självrespekt. samtidigt som jag i lugn och ro i en varm famn kunde slicka mina sår. jag älskade dig både för den du var och för att du älskade mig som du gjorde. i mina ögon hade du allt. och jag kunde inte fatta att jag efter ett så jobbigt år, så snabbt, kunde må så bra med dig. men var det på riktigt? eller var det bara som om jag startade om någon annan stans, i ett varmt land, där jag bara kunde glömma allt som hänt. istället för att ta tag i det.
länge har vår relation varit en solskenshistoria. tills jag började känna att allt kom tillbaka, att jag inte var färdig med mina innre demoner. att jag kände att jag behövde min tid jag behöde mina drömmar jag behövde stå på helt egna ben. innan jag kunde dela mitt liv med någon annan. när jag försökte förklara detta för dig ville du inte förstå. kunde du inte förstå vad det var jag pratade om. och det var i den stunden jag istället började känna mig instängd, isället för fri. som om du höll mig tillbaka. som om allt var på dina villkor. det var då jag långsamt började tappa respekten för mig själv igen. för att jag åter igen inte vågade säga till. och för några månader bestämde jag mig för att om jag inte tar mig ur denna fasen, på något sätt, inte nödvändigtvis helt utan dig. kommer jag att förtvina, jag kommer leva ett liv där jag inte riktigt lever, där jag inte helt och hållet känner mig lycklig.där jag glömmer bort mina drömmar en för en tills de inte existerar längre. och så vill jag aldrig att det ska bli. jag listade ut ett sätt där jag kunde få jobba hårt en period, känna att jag var till någon nytta samtidigt som jag tjänade pengar, var på ett nytt ställe och träffade nya människor. så jag sökte jobb i norge, och jag fick ett. och jag börjar den 1 november som jag sagt så många gånger innan. jag vill att detta ska bli en ny start på mitt liv, som jag om och om igen upprepat. och varför har jag gjort det? för att det är så viktigt för mig. det är viktigt för mig att vara nöjd med det jag gör. att känna att jag inte ödslar min tid, att känna att jag fullföljer de planer jag en gång hade. att känna att detta kommer vara en fin historia att berätta för barnbarnen på min dödsbädd :) och på det sättet du håller mig tillbaka är jag rädd för att ett liv med dig aldrig kommer att funka. vi är så olika på den punkten. du har för lite drivkraft och för lite drömmar. jag vill tro att inget är omöjligt, vill jag göra nått kan jag göra det. jag behöver veta det för att käna mig lycklig, för dig är det löjligt. så jag tog detta steget utan dig. och med det kommer fler långa kliv att komma. om du vill följa med mig, får du det. för ajg älskar dig, så mycket. men om du inte vill följa med, måste jag nog lämna dig här. du har gjort så mycket för mig, men jag kan inte stå i tacksamhets skuld til dig för evigt.
trots åtskildiga stycken med text är detta bara en kort vertion på min historia de senaste 1,5 året. men jag hoppades att med den försöka att börja reda ut vad jag tänker och känner.
jag ska leta upp den personen jag var innan, jag ska skina på, aldrig slockna.
jag vet att det är möjligt, det är därför jag vill vara bestämd. och klargöra för både dig och mig att detta är MITT liv. och visst vill jag göra saker som även gynnar andra än mig själv, jag vill inte vara egoistisk, jag vill orffra saker för de jag älskar. men jag vill i detta inte vara en passiv åskådare som jag länge varit, jag vill att det är jag och ingen annan som drar i trådarna som styr hur mitt liv kommer att bli.
kanske kan man säga att min jobbigaste tid började sisat året på gymnasiet, innan det kommer jag ihåg att mitt liv kändes relativt enkelt. felfritt. och jag kände mig relativt lycklig. allt gick väl ändå på som det borde. jag log oftare, och den där lyckan som infinner sig när man är ute och cyklar med musik i öronen och bara har vacker natur framför sig, eller efter en riktigt fin kväll med vännerna eller bara ett oväntat okänt leende på stan, eller en ny tröja, eller ett fint litet djur att klappa. just den lyckan, har blivit så mycket svårare att hitta. och det är allt jag vill, jag vill hitta den lyckan igen. jag vill lista ut vad det är som kommer få mig att känna mig hel och tillfredställd igen.
visst kommer det krävas mycket mer än vad det kanske gjorde innan, för att hitta den, efter allt jag gått igenom. men det är allt jag vill.
efter tiden med petter var jag söndertrasad, för att för en gångs skull nämna namn. att älska någon som inte älskar tillbaka är nog något av det värsta man kan råka ut för. speciellt när personen i fråga fortsätter att om och om igen sätta dina känslor på spel. leka med dem, kanske inte medvetet, men det spelar ju ingen roll, det gör lika ont ändå. trots detta kunde jag inte avsluta det, jag lät det fortsätta alltför alltför länge. och under de sista 6 månaderna då detta pågick, fick jag också reda på något helt annat, som gjorde minnst lika ont, något jag verkligen inte visste hur jag skulle hantera. men jag såg klart vart det var påväg. och det fanns inget jag kunde säga eller göra, mer än att hålla det för mig själv, tiga. när jag i slutändan, i början av sommaren, knappt hade några känslor kvar att riva isönder meddelade mamma och pappa att dom skulle skilja sig. ungefär en vecka efter studenten. vad fanns då kvar? jag kunde inte stanna här, kanske var det fegt att bara sticka. men det fanns bara inget kvar här. och den person jag behövde mest fanns ju inte här. så jag åkte till henne. med detta blev det ett definitivt slut mellan mig och petter, som varnågot av det bästa som hänt mig på länge.
när jag hade bestämt mig för att åka tänkte jag att nu, nu ska jag verkligen ta tag i mig själv. vara själv och inte ha någotmed män att göra på ett bra tag, jag kände att såren efter det senaste året skulle ta ett långt tag att läka, jag behövde lång tid. så blev det förstås inte. för efter ett förhållande som det. där man aldrig fick någon äkta kärlek, där man betydde så lite att man lika gära kunnat bli nersparkad och spottad på. där allt man ville var att ge den kärleken som var så stor till en ände person, men aldrig fick. där man gick runt och bar på en tyngd som aldrig släppte och stannade kvar långt efter att det var slut. efter ett sånt förhållade, är det svårt att neka någon som vill älska dig, för allt det du är. som tycker du är fantastisk och vacker och bäst. och i hans ögon finns inget annat än du. i ett land där solen aldrig slutar skina, där vattnet är ljummet och människor bara ler och njuter av livet.
jag villeså gärna må bra igen och med dig gjorde jag det. trots att jag hade behövt mer tid för mig själv, var du helt klart en räddning för sig. med dig fick jag tillbaka min styrka och min självrespekt. samtidigt som jag i lugn och ro i en varm famn kunde slicka mina sår. jag älskade dig både för den du var och för att du älskade mig som du gjorde. i mina ögon hade du allt. och jag kunde inte fatta att jag efter ett så jobbigt år, så snabbt, kunde må så bra med dig. men var det på riktigt? eller var det bara som om jag startade om någon annan stans, i ett varmt land, där jag bara kunde glömma allt som hänt. istället för att ta tag i det.
länge har vår relation varit en solskenshistoria. tills jag började känna att allt kom tillbaka, att jag inte var färdig med mina innre demoner. att jag kände att jag behövde min tid jag behöde mina drömmar jag behövde stå på helt egna ben. innan jag kunde dela mitt liv med någon annan. när jag försökte förklara detta för dig ville du inte förstå. kunde du inte förstå vad det var jag pratade om. och det var i den stunden jag istället började känna mig instängd, isället för fri. som om du höll mig tillbaka. som om allt var på dina villkor. det var då jag långsamt började tappa respekten för mig själv igen. för att jag åter igen inte vågade säga till. och för några månader bestämde jag mig för att om jag inte tar mig ur denna fasen, på något sätt, inte nödvändigtvis helt utan dig. kommer jag att förtvina, jag kommer leva ett liv där jag inte riktigt lever, där jag inte helt och hållet känner mig lycklig.där jag glömmer bort mina drömmar en för en tills de inte existerar längre. och så vill jag aldrig att det ska bli. jag listade ut ett sätt där jag kunde få jobba hårt en period, känna att jag var till någon nytta samtidigt som jag tjänade pengar, var på ett nytt ställe och träffade nya människor. så jag sökte jobb i norge, och jag fick ett. och jag börjar den 1 november som jag sagt så många gånger innan. jag vill att detta ska bli en ny start på mitt liv, som jag om och om igen upprepat. och varför har jag gjort det? för att det är så viktigt för mig. det är viktigt för mig att vara nöjd med det jag gör. att känna att jag inte ödslar min tid, att känna att jag fullföljer de planer jag en gång hade. att känna att detta kommer vara en fin historia att berätta för barnbarnen på min dödsbädd :) och på det sättet du håller mig tillbaka är jag rädd för att ett liv med dig aldrig kommer att funka. vi är så olika på den punkten. du har för lite drivkraft och för lite drömmar. jag vill tro att inget är omöjligt, vill jag göra nått kan jag göra det. jag behöver veta det för att käna mig lycklig, för dig är det löjligt. så jag tog detta steget utan dig. och med det kommer fler långa kliv att komma. om du vill följa med mig, får du det. för ajg älskar dig, så mycket. men om du inte vill följa med, måste jag nog lämna dig här. du har gjort så mycket för mig, men jag kan inte stå i tacksamhets skuld til dig för evigt.
trots åtskildiga stycken med text är detta bara en kort vertion på min historia de senaste 1,5 året. men jag hoppades att med den försöka att börja reda ut vad jag tänker och känner.
jag ska leta upp den personen jag var innan, jag ska skina på, aldrig slockna.
jag vet att det är möjligt, det är därför jag vill vara bestämd. och klargöra för både dig och mig att detta är MITT liv. och visst vill jag göra saker som även gynnar andra än mig själv, jag vill inte vara egoistisk, jag vill orffra saker för de jag älskar. men jag vill i detta inte vara en passiv åskådare som jag länge varit, jag vill att det är jag och ingen annan som drar i trådarna som styr hur mitt liv kommer att bli.
Kommentarer
Trackback
