Leonie

igår kom den tillbaka
snabbt men intensivt
den jag kallar "den gamla känslan"
en känsla jag genom alla mina år som en tänkande varelse
haft så, så svårt att sätta ord på eller kontrollera
jag kan få upp bilder i mitt innre
platser jag varit på, människor jag träffat
som symboliserar den, känslan
jag skulle kunna kalla den lycka
men den är lika mycket besläktad med sorg, vemod och beslutsångest
 lyckan av  att vara på just den platsen jag är på
men samtidigt den starka längtan bort, till något större
den är märklig
 kanske har den med denna staden att göra?
allt kstad symboliserar, vad de flesta människorna här känner
som om vi inte får plats, som om platsen att växa på är så begränsad
inspirationen tryter och en känsla av att vara ständigt understimulerad

då undrar jag, kan man vantrivas på en plats, men ändå älska den
till den grad att man, varje gång man sätter sin fot där igen tänker:
hemma, nu är jag hemma. i en bitterljuv återförening
jag pratar inte bara om platser, utan även förhållande till
människorna i din omgivning
vad är hemma för olika människor?
för mig symboliserar ordet hem många platser och människor.